Stridspiloten som fick en oväntad fiende

Publicerad av Anna Westberg, den 26 oktober 2017 15:54:00 CEST

Att förvandlas från en vanlig Svensson till Stålmannen - så häftigt för en ung man bakom spakarna på Viggen, dåtidens stridsplan no 1 i Sverige. Men några år senare dyker en annan typ av fiende upp på radarn. Möt Stefan som fick MS.

stridspiloten-som-fick-en-ovantad-fiende-stefan-granholm.jpg

Året är 1983 och Stefan har precis gjort lumpen. På vinst och förlust söker han till stridspilotutbildningen. Antagningskraven är tuffa, men så är utbildningen om möjligt ännu tuffare. Några spänningsfyllda veckor senare får han och elva andra unga killar beskedet om att de kommit in. Lyckan är total.

Det var som att förvandlas från en vanlig Svensson till Stålmannen! säger han idag trettio år senare. Det var oerhört häftigt att flyga Viggen. De fartupplevelserna går utanpå allt annat.

Då, på åttiotalet, existerade fortfarande Sovjetunionen som det stora hotet i öster. De svenska gränserna hade utsatts för flera ubåtskränkningar och vem fienden var rådde det ingen tvekan om bland de blivande stridspiloterna Två gånger per dag, fem dagar i veckan, övade de jaktstrid flera tusen meter upp i luften i en maskin som härbärgerade inte bara enorma accelerationskrafter utan också den tidens mest avancerade teknologi.

Men mycket har förändrats sedan dess. I Sverige är den allmänna värnplikten avskaffad, Sovjet och det kalla kriget ett minne blott och de ungdomar som nu startar sin grundläggande militära utbildning (GMU) gör det oftast med sikte på någon form av utlandstjänstgöring. Viggen är i sin tur utbytt mot JAS Gripen.

Förändringarna kom smygande

För Stefan ser livet annorlunda ut också på ett mer personligt plan. Förändringarna kom först smygande: domningar i huden, yrsel och försämrad balans. De inträffade inte ofta, snarare tillräckligt sällan för att han inte skulle ta någon större notis om det. En svår yrselattack gjorde honom markbunden redan under utbildningen. Men när det konstaterades att det nog berodde på ett virus på balanssinnet sattes han in i flygtjänst igen så snart han hade tillfrisknat.

1996 blev Stefan återigen ställd på backen på grund av en ögonpares*. Flottiljdoktorn började misstänka att de sammantagna symptomen hade en långt svårare orsak.

Jag kunde inte hantera bilkörningen hemma på Frösön, berättar Stefan. Plötsligt kunde jag inte avgöra om bilarna omkring mig rullade eller stod stilla. Det var väldigt obehagligt.

Även denna gång gick symptomen tillbaka och Stefan kunde återuppta flygningen. Men olika besvär fortsatte att dyka upp.

– Runt 1997 fick jag ibland till exempel droppfot**. Det tyckte förstås mina arbetskamrater var väldigt lustigt – särskilt om det inträffade när vi spelade innebandy.

Vart skulle livet ta vägen?

Då frågade flottiljläkaren Stefan om han ville gå vidare med ytterligare utredning. Det ville han. Därpå följde undersökningar med lumbalpunktion och magnetröntgen. I mars 1998 ställdes diagnosen: multipel skleros. Stefan var då trettiofem år gammal, divisionschef på Frösön där han levde med hustrun Maria och sönerna Simon och Jakob. I ett enda slag rämnade hela världen.

– Det går knappt att beskriva vad jag kände i det ögonblicket, säger han. Tid och rum bara försvann: vart skulle livet nu ta vägen med mig?

Tiden som följde innebar en sorgebearbetning för Stefan och hela hans familj. Fienden som han alltid förmått hantera externt hade plötsligt bytt utseende och form. Nu hade den flyttat in i hans egen kropp.

stridspiloten-som-fick-en-ovantad-fiende-stefan-granholm-2.jpg

– Tur nog hade jag en klok flygdoktor i Stockholm som skickade mig på förnyad utredning. Därefter kunde jag fortsätta flyga ett tag till. Det är symptomen och inte diagnosen som ska avgöra min förmåga att jobba.

Men fler skov kom och 2003 gjorde Stefan sitt allra sista flygpass. Då hade han de sista åren alltid flugit tillsammans med elever som kunde ta hem planet ifall det skulle bli nödvändigt.

Saknar du flygningarna?

– Jag har ju flugit så pass mycket så jag får väl vara nöjd, svarar han. Med den här typen av sjukdom… till slut blir det ofrånkomligt.

Det svåraste skovet kom 2004. Då fick han efter en mycket besvärlig period åka ambulansflyg till en specialistläkare i Umeå. En märklig allergisk reaktion hade flammat upp med svullnader på armar och ben.

Lång lista med mediciner

– Jag var hemma länge den gången, minns Stefan. Och hade fruktansvärt tråkigt... Allt jag gjorde var att titta på nyheterna morgon, middag, kväll. Däremellan blev det kanske något TV-spel. Jag är tacksam för att jag hade ett jobb att se fram emot!

Detrusitol, Xatral, Betaferon, Neurontin, Vesicare, Novatrone, Tysabri, Mabthera. Listan kan göras lång på alla de mediciner som Stefan fått ta genom årens lopp. Men så är det att vara sjuk i MS. Vissa mediciner har en god effekt i början, men kroppen svarar sämre efter ett tag och då måste patienten sättas på ett annat läkemedel. Andra mediciner kan bara tas under en begränsad period då biverkningarna på sikt kan bli för allvarliga. Ytterligare någon medicin är kanske inte framtagen just med tanke på MS, men visar sig fungera ändå i de fall där symptomen överensstämmer.

Medicinerna intas antingen med dropp inne på sjukhuset till exempel var fjärde vecka eller injiceras i huden av patienten själv varannan dag. Tabletter är än så länge ovanliga men på gång.

Livet går inte i repris

Hur har omgivningen reagerat på din sjukdom?

– Väldigt bra, konstaterar Stefan. Min familj har alltid stöttat mig. Vi byggde ett nytt hus för tio år sedan. En enplansvilla utan trösklar och dörrkarmar. Det underlättar de perioder jag måste använda rullstol. Min arbetsgivare har inrättat mitt kontor på samma vis.

Har du fått anpassa tillvaron på andra sätt?

– Ja, det företag du kommer från har förenklat min vardag betydligt, skrattar han.  Man kan väl säga att mitt behov av RIK växte fram allt eftersom sjukdomen utvecklade sig. Att gå på stan blev till slut en ren plåga. Det kändes som att jag behövde gå på toa jämt och ändå fick jag mjölka ut urinen. RIK och LoFric innebar en enorm lättnad i livet för mig. Kanske tycker en del att det är omanligt att använda tappningskateter, men än sen? Jag har valt att se RIKningen och alla övriga hjälpmedel som jag behöver i vardagen som mina vänner. Jag lever mitt liv så mycket bättre med dem än utan dem.

–Över huvud taget ser jag inte på mig själv som någon det är synd om. Jag vill inte att någon annan ska göra det heller. Det är många i bekantskapskretsen som har råkat ut för värre saker: som omkommit i bilolyckor eller avlidit i cancer. I jobbet har jag förlorat kollegor som havererat. Livet går inte i repris. Man behöver påminnas om det ibland – att livet är här och nu...

 

FAKTA om Stefan

Namn: Stefan Granholm
Ålder: 51 år
Bor: Frösön
Familj: Hustrun Maria, sönerna Simon 21 år och Jakob 19 år
Yrke: Före detta stridspilot, numera veckopendlare till Uppsala där han flyger skrivbord (vänder papper)
Fritidsintressen: Mat och vin i goda vänners lag, fjällstugan, simning
Motto: Ta till vara livet här och nu, det ändrar sig jäkligt snabbt…

 *Pares = medicinsk term för ofullständig eller fullständig förlamning, med partiell eller total oförmåga till viljemässig muskelaktivering

**Droppfot = fot som hänger till följd av skada på den djupa grenen av vadnerven.

Källa: www.ne.se (Nationalencyklopedin)

  --------------------------

-- Denna intervju publicerades första gången i kundtidningen Bladder nr 1, 2014.-- 

Foto: Maria Granlund

Montage: Wellspect HealthCare

Ämne: användarberättelser, multipel skleros (MS)