Kissingers historia, del 2: Livet går vidare

Publicerad av Kissinger Deng, den 29 mars 2017 15:56:00 CEST

Hitta mig på:

Att stå inför nya utmaningar och stor ovisshet efter att ha fått en ryggmärgsskada har stärkt Kissingers livssyn; i denna bloggpost beskriver paralympikern hur hans upplevelser har format hans attityd.

wellspect kissingers historia del 2.jpg

Den vita sanden i Norge

Vi anlände till Gardermoen i Norge den 15 december. Vi hade inga vinterkläder och vi var övertygade om att snön utanför var vit sand. Det var bitande kallt – hade jag valt rätt? Var detta verkligen en bra möjlighet för oss? Vi togs till ett mottagningscenter i Brøttum.

På flyget till Norge hade jag fått ett nytt trycksår som jag var tvungen att behandla själv. Efter tre månader med detta trycksår lades jag in på Lillehammars sjukhus. Jag var där i cirka 4-5 månader. Eftersom jag kom från Afrika, var de rädda att jag kunde bära på infektionssjukdomar så jag fick bo ensam på en hel våning. Varenda sjuksköterska eller läkare som tog hand om mig var klädd i gula plastkläder och bar mask för ansiktet. Min familj stannade kvar i Brøttum och fick vänja sig vid det nya landet på egen hand.

Efter fem månader var jag redo för min allra första rehabilitering. Sunnaas sjukhus  blev mitt nya hem för det kommande året. Jag fick lära mig att använda en rullstol, klä på mig själv och många andra saker. Denna var den första av flera vistelser på Sunnaas.

Att finna motivation

Efter alla motgångar som jag haft sedan min skada, ville jag hitta något som kunde motivera mig. Jag behövde bli stark och i god form både fysiskt och mentalt. Jag började spela rullstolsbasket. Det enda basketlaget fanns i Oslo och jag bodde i Lillehammar, ungefär tre timmar bort. Avståndet var för stort och det blev svårt att resa fram och tillbaka hela tiden. Jag hittade ett annat lag att spela med på närmare håll i Toten. Jag fortsatte att spela och gick på folkhögskola, Lundheim, för att avsluta gymnasiet. Jag hade otur och fick ytterligare ett trycksår, så 2006 var jag tillbaka på Sunnaas för en ny omgång rehabilitering.

Ett år senare fick jag möjlighet att flytta till Oslo. Min förmåga att spela basket hade blivit sämre då det inte fanns något lag att träna med. Jag blev tvungen att hitta en ny aktivitet och det var då jag upptäckte kälkhockey. År 2008 började jag som målvakt för Oslo Kälkhockeylag. Detta var väldigt nytt och spännande för mig. Min mamma tyckte det såg väldigt imponerande ut, hon hade aldrig sett en (svart) afrikan på isen tidigare! Jag sa till henne: jag kommer att bli den första! 

Paralympics i Vancouver, 2010

2010 kom jag med i det paralympiska laget. Vi åkte till Vancouver och vann brons. På flyget tillbaka till Norge fick jag ännu ett trycksår. Hemtjänstens sjuksköterskor skulle ta hand om det så jag slapp hamna på sjukhus ännu en gång. Men rutinerna fungerade inte och jag blev bara sämre och sämre. Det slutade med operation, men på grund av oenigheter mellan två sjukhus fick jag vänta på operationen i tre år. Jag fick ligga på magen hela tiden, tre år inne i min lägenhet. Efter den operationen fick jag åka till Sunnaas igen och denna rehabilitering tog längre tid än förväntat. I december 2013 skrevs jag slutligen ut.

I februari 2014 blev jag erbjuden ett jobb på Sunnaas; de ville att jag skulle arbeta som patientstödjare för nyskadade på sjukhuset. Med min erfarenhet och min förmåga att motivera andra människor i samma situation, tyckte de att jag var perfekt för jobbet. Jag arbetar 2-3 dagar i veckan och stortrivs. Jag får möta gamla och nya patienter och jag uppskattar att jobba tillsammans med var och en av dem.

Livet går vidare

I år (2016) har det gått tjugo år sedan min olycka. Jag ser tillbaka på alla dessa år och tänker på alla med- och motgångar. Så mycket som jag har lärt mig om mig själv och om livet. På ett sätt känns det som igår när jag förberedde mig för att spela i basketlaget för pojkar under 17. Men samtidigt känns det som om allt det där hände i ett annat liv.

Jag har spenderat 14 av dessa 20 år på sjukhus. Jag har gått igenom fler operationer än jag vill komma ihåg och många gånger har jag undrat om det är värt att kämpa vidare. Men varje gång som jag har velat ge upp, har jag tänkt på allt som finns i mitt liv som är värt att kämpa för.

Min största supporter och hjälpare sedan jag skadades var min mamma. Hon var en fantastisk kvinna. Vi var fem syskon och hon hade tid för oss alla. Inte bara oss, utan varenda en som kom till henne. Ingen blev någonsin förbisedd eller ignorerad av henne. Det måste ha varit en väldigt tuff situation för henne också. Hennes son var skadad, men hon sa aldrig något om det. Hon såg alltid framåt, var positiv och gjorde sitt bästa. Jag kan inte beskriva i ord vad hon betydde för mig. Men en sak är säker: utan hennes hjälp hade jag inte kommit där jag är idag. Vare sig fysiskt eller mentalt. Hon lärde mig att vara stark och att livet måste fortsätta vad som än händer. Och det är mitt motto: livet går vidare.

Min mamma dog 2013. Det kom som en chock för oss alla. Jag förlorade inte bara min mamma utan min bästa vän och den viktigaste personen i mitt liv. Jag vet att hon fortfarande ser efter mig och hjälper mig genom svåra stunder. Vila i frid mamma, jag älskar dig och saknar dig varje dag.

Vi har alla en historia att berätta

Många frågar mig om jag inte är bitter och ledsen på grund av min skada. Och det skulle vara lögn att påstå att jag aldrig tänker på det eller känner mig låg emellanåt. Men det är samma för alla, antar jag. Inte bara om du har en skada, utan oavsett. Jag har så mycket jag känner tacksamhet för, och många av dessa saker skulle jag inte ha upptäckt om jag inte hade skadats. Jag uppskattar varje dag som jag är vid liv, för det är ju så – jag kunde ha dött! Hela min syn på livet förändrades den där dagen. Jag har mycket mer respekt för varje person jag möter och den kamp som de utkämpar. Vi har alla en historia att berätta och det är viktigt att hjälpa varandra under svåra perioder.

Efter sjutton år i Norge kan jag inte vara mer tacksam för den möjlighet jag fick genom att ta min familj hit. I Norge finns en framtid för människor med funktionsnedsättningar. Jag lärde mig snabbt att det går att leva ett normalt liv här och göra alla de saker jag vill. En del saker kräver lite mer ansträngning, men det är aldrig något problem för mig. Jag får den medicinska omvårdnad och de hjälpmedel jag behöver utan att jag behöver oroa mig. Människor bemöter mig också med samma respekt som jag skulle ha fått även utan rullstol. Det här är saker som man tar för självklart i Norge men som jag uppskattar djupt.

Vad skulle jag göra om jag fick chansen att ändra det förflutna?

Nästan allt i mitt liv ändrades den där dagen för tjugo år sedan när jag föll från kyrktaket och fick en ryggmärgsskada. Och sedan dess har det funnits många tillfällen då jag inte har kunnat se något positivt alls med det. Men när jag tänker efter så har det medfört många bra förändringar också. Min familj lärde sig mycket. Vi blev starkare tillsammans. Vi lärde oss hur vi skulle utstå tuffa tider tillsammans. Och vi spenderade mer tid tillsammans. Jag lärde mig att uppskatta alla de goda människor som finns i mitt liv och det var väldigt viktigt för mig efter skadan. Därför att tillsammans är vi starkare.

Ibland funderar jag på en fråga som blir allt svårare att besvara. Tänk om jag fick en chans att resa tillbaka i tiden och ändra på vad som hände? (Men om jag aldrig hade skadat mig, skulle jag ställa mig samma fråga?) De första åren efter olyckan var jag säker på mitt svar; ja! Naturligtvis! Men nu, efter tjugo år, har jag varit med om så mycket som jag aldrig hade velat vara utan. Alla människor i mitt liv betyder så mycket för mig. Därför är mitt svar totalt annorlunda idag. Även om det skulle vara fantastiskt att kunna gå igen, så känner jag att det går inte att jämföra med alla de bra saker jag har i mitt liv nu. Jag älskar er alla och utan mina vänner och min familj skulle inte mitt liv vara det samma. Och inte utan min flickvän.

Jag blev aldrig nummer 23 som Michael Jordan på basketplanen, men jag blev så mycket annat. Livet går inte alltid som planerat, men det betyder inte att det inte blir bra. Om jag inte hade skadat mig, hade jag aldrig flyttat till Norge. Jag hade aldrig mött alla de underbara människor jag har i mitt liv idag och jag skulle aldrig ha delat min historia med dig!

Min familj. Jag älskar er alla. Tack för att ni alltid stått vid min sida. Utan er är jag ingenting.

Och tack till DIG som tagit dig tid att läsa detta.

Livet går vidare!

Stay blessed♥

Kissinger

--------------

Läs första delen i Kissingers historia här.

 

Ämne: användarberättelser, ryggmärgskada