Kissingers historia, del 1: Drömmen som försvann

Publicerad av Kissinger Deng, den 22 mars 2017 16:04:00 CET

Hitta mig på:

I denna första del av sin livshistoria, berättar Kissinger Deng, en paralympiker som bor i Norge, om vad som hände när han fick sin skada och den tuffa resan mot rehabilitering. Det har varit långt ifrån enkelt, men har också inneburit en hel del segrar längs vägen.

 wellspect kissingers historia del 1.jpg

Leva sin dröm

Jag föddes i Sudan 1979. Min familj tillhör Dinka-stammen. När jag var nio år gammal flydde vi konflikten i mitt eget land till Egypten. Vid tolv års ålder började jag spela basket. Det blev snabbt min största passion och jag siktade på att en dag spela i NBA*. Jag åt, sov och drömde basket.

När jag var femton spelade jag min första professionella match. Jag fördes snabbt närmare min dröm när mitt lag gick framåt i en tävling. Senare samma sommar kom vi i final för pojkar under 17 år. Den här matchen var viktig och jag undrade för mig själv om detta skulle öppna möjligheter för mig och min familj att lämna Egypten?

Vid den här tidpunkten tyckte jag att mitt liv var perfekt; jag var en ung lovande basketspelare omgiven av flickor. Vad mer kan en sextonårig pojke begära? Den här känslan skulle snart få den värsta törn, något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Allt jag såg framför mig var mina drömmar, aldrig några hinder. Varje gång jag slöt ögonen och tänkte på framtiden, såg jag mig själv på basketplanen med nummer 23 på tröjan, precis som Michael Jordan. Jag var redo att ta världen med storm!

Dagen innan den stora matchen befann jag mig i kyrkan. Solen sken och det sista stället jag önskade vara på just då var söndagsskolan. Vi väntade länge på vår lärare då han var försenad. Medan vi väntade hittade jag en tennisboll att spela basket med på kyrktaket. Jag minns att jag höll i bollen för att göra mål. Jag bestämde mig för att kopiera Michael Jordan’s typiska sätt att ”glida i luften”. Men när jag hoppade bakåt för att lägga mål glömde jag att titta bakom mig. Jag var precis vid kanten av taket, tappade balansen och plötsligt kände jag hur benen snuddade vid väggen. Jag föll baklänges och i detta ögonblick förändrades mitt liv totalt.

Fallet

Kyrkan var arton meter hög och det kändes som en evighet innan jag landade på marken. Medan jag föll hade jag en massa tankar i huvudet. Hur skulle jag landa? Kanske skulle jag kunna studsa på rumpan upp på fötterna igen? Lyckades jag göra mål med kastet jag måttade mot basketkorgen? Och det allra viktigaste – skulle jag överleva över huvud taget?

I nästa stund ligger jag på marken och alla de andra står och tittar oroligt på mig. Frågorna fortsätter snurra i mitt huvud och jag famlar efter svar som inte kommer. Vad händer nu? Kan jag fortsätta spela basket? Mina tankar avbryts när de frågar hur jag mår. Jag svarar: ja, ring efter en ambulans bara för säkerhets skull. Sanningen är att jag inte är okej, faktiskt inte alls.

Jag och mitt lag på den tiden. Redo att ta över världen…

En lång väntan

Ambulansen kom inte på en gång. Jag låg helt stilla och väntade. Smärtan blev värre och värre, men jag kunde fortfarande känna mina ben. Efter sex timmar tröttnade prästen och ville gå hem. Han sade att jag var tvungen att flyttas utanför kyrkområdet. Han trodde inte på mig när jag berättade att jag fallit ner från kyrktaket, så han tog tag i mina armar och drog mig upp till sittande.

När detta sker känner jag hur revbenen trycker in i ryggraden. Mina ben får plötsligt spasmer och när spasmerna upphör kan jag inte längre känna benen. Alla som befann sig där, inklusive min familj, ber och bönar att prästen ska låta mig vara, men han lyssnar inte. Han lyfter upp mig och bär iväg mig. Smärtan knockar mig fullständigt. Han hittar en stor blomsterurna som han sätter mig i och så åker han hem. Jag återfår medvetandet och inser att jag har blivit flyttad. Min familj och mina vänner hjälper mig ner på marken igen. Två timmar senare ungefär kommer äntligen ambulansen.

Sjukhusvård

Vid den tiden hade sjukhusen i Egypten inga läkare. De arbetade bara på privatsjukhusen där de fick bättre betalt. Jag väntade i tolv dagar innan någon undersökte mig. Dessa tolv dagar var förfärliga. I många afrikanska länder, däribland Sydsudan och Egypten, ser man sällan människor med funktionsnedsättningar. Inte för att de inte existerar, men på grund av att samhället anser att du är slut eller oförmögen att leva ett normalt liv som skadad eller sjuk. På mitt språk kallas funktionsnedsatta personer för halas som betyder: slut.

Jag ligger i den här sjukhussängen, delar ett rum med två andra killar. Vi är alla i desperat behov av vård. Innan en läkare kommer, dör de båda andra av sina skador. Jag känner mig totalt maktlös.

Jag oroar mig inte bara för min egen framtid utan också för min familjs framtid. Vem ska ta hand om dem nu? Hur ska jag ta mig från Egypten? Och eftersom jag är en sextonårig pojke är det naturligt att tänka på flickor också. Vem ska kunna tycka om mig nu? En halas utan framtid? Jag har en svår väg framför mig. Kissinger Deng, som jag och alla andra känner honom, håller på att bli en helt annorlunda person.

I väntan på att mina ben ska vakna till liv

Efter dessa tolv dagar kom slutligen en läkare. Smärtan var outhärdlig, men efter att mina rumskamrater hade dött hade jag bestämt mig för att inte ge upp. Till slut fick jag den operation jag behövde, i alla fall den som de kunde erbjuda. De kunde bara använda lokalbedövning och operationen varade i flera timmar. Ljudet när de opererade in materialet i ryggen var fruktansvärt. Jag kan fortfarande höra det när jag tänker tillbaka.

Läkarna sa att jag skulle kunna gå igen efter ett par dagar. De skickade hem mig i taxi och där hemma låg jag i min säng och väntade på att mina ben skulle vakna till liv. Den dagen kom aldrig.

Min mamma försökte allt möjligt för att hjälpa mig. Många läkare som praktiserade alternativ medicin kom och besökte mig och alla verkade veta precis vad som behövde göras. De första två åren hade jag inte ens en rullstol. Det enda jag såg var taket ovanför min säng. Eftersom det var omöjligt för mig att röra mig fick jag trycksår och var tvungen att ligga på magen.

Rullstolen

När jag slutligen fick en rullstol, kunde jag knappt tro att jag äntligen skulle få komma ur den här sängen och se världen utanför mitt rum igen. Rullstolen var väldigt dyr och den var också väldigt tung. Den var inte alls som den jag använder idag.

Det var Egyptens självständighetsdag och vi gick alla ut för att fira med vänner och familj. Då stötte vi på ett gäng egyptier som misshandlade mig och stal rullstolen. Vi kontaktade polisen men då fanns det ungefär 1 miljon sudaneser i Egypten och polisen behandlade inte oss på samma sätt som egyptier. De ödslade således inte mycket tid på att hjälpa mig och så var jag tillbaka i min säng igen.

Min mamma gav aldrig upp. Hon kontaktade alla hjälporganisationer som fanns, berättade vad som hänt mig i hopp om att någon kunde hjälpa till på något sätt. En präst i den katolska kyrka som vi gick till i Alexandria ville hjälpa mig. Han tog kontakt med sjukhus i USA, skickade över min journal och hittade läkare som trodde de kunde hjälpa mig. Min äldsta bror hade redan flyttat till USA så jag kunde bo hos honom. På sjukhuset där ville de reparera de fel som begåtts under min första operation. Det fanns bara en nackdel med detta… Jag var tvungen att resa ensam och lämna min familj i Egypten.

Biljett till Norge

Mina möjligheter att ta hand om min familj skulle bli mycket bättre om operationen lyckades. Från ingenstans dök så en annan möjlighet upp dagen innan jag skulle åka. FN kontaktade oss och meddelade att de kunde flytta hela familjen till Norge. Vi hade aldrig hört talas om det landet förut och visste inte hur vi skulle bli mottagna eller skapa oss ett liv där. Hela familjen stöttade mig och sa att jag borde välja det som var bäst för mig; USA som erbjöd en fantastisk medicinsk vård eller Norge som erbjöd ett bättre liv för hela familjen. ♦

-----------------------------------------

Missa inte nästa del av Kissingers berättelse som publiceras den 29 mars!

*NBA=National Basketball Association

Ämne: användarberättelser, ryggmärgskada